På veckoslutet pyntade jag för advent. Det kändes lite tråkigt att göra det ensam. När jag ställde fram As ängel på adventsljusstaken och skulle börja laga pepparkaksdegen fällde jag några tårar av saknad. Men följande dag kom en vän och bakade pepparkakorna tillsammans med mig.

Just så här är det när man kommer in i en ny livssituation, man får skapa sig nya traditioner. Man får avgöra vilka gamla traditioner man vill hålla kvar och vad man vill göra på annat sätt. Jag ville t.ex. ställa fram As ängel på adventsljusstaken, men baka pepparkakorna med en vän.

Jag insåg att jag har fått en unik möjlighet att öva mig i att skapa nya traditioner inför den dag då A slutgiltigt flyttar hemifrån. Om hon bor tillräckligt nära kan vi ju självklart hålla kvar något av det gemensamma, men också det blir säkert lite annorlunda.

Och kanske hon hämtar med sig nya (jul)traditioner från sin familj i Kanada. Det skulle vara roligt!

Idag var jag på föräldramöte för oss som skickat ut våra ungdomar via YFU. Det var roligt att prata med andra föräldrar i samma situation och höra hur de har haft det. Dessutom var det många unga som själva varit utbyteselever på plats. De berättade om hur de upplevt sina år och svarade på frågor. Vi hade också möjlighet att diskutera fritt med dem och jag pratade ganska länge med en som för fem år sedan varit utbyteselev i Kanada.

Jag åkte hem glad i hågen. A verkar fortfarande trivas, hon verkar ha en bra familj och ha fått vänner. Jag har varit en ”duktig” mamma som inte tar för mycket kontakt och låter henne frigöra sig och bli självständig. På sistone har jag njutit av att själv ha mera frihet, men alldeles särskilt av att det finns två andra vuxna som bär ansvar för henne. I många år har jag burit ansvaret ensam, nu har jag ett ”friår” med andra vuxna som tar ansvar för hennes vardag.

Nästan varje dag försöker jag unna mig något trevligt som en lugn stund med en bra bok, en promenad med en god vän eller ett vackert dukat bord. Ofta kan det vara ganska små saker t.ex. bara att stanna upp några sekunder på väg till jobbet och beundra rosorna som ännu blommar. På något sätt känns det som jag övar mig i att vara mån om mig själv, att ställa mig själv i centrum.

Jag kom alltså hem från föräldramötet glad och nöjd. Men plötslig slog saknaden mig. Min älsklingsgullegumma är där långt borta ute i världen. Saknaden har väl funnits på lut och kom upp till ytan av föräldramötet. Mest av allt saknar jag hennes leende ansikte, hennes glada röst och hennes flöjtspel. Jag orkar inte alls mera vara den duktiga mamman. Nu skulle det vara skönt att ha famn att krypa upp i och få vara liten och sårbar.

Men hon kommer hem igen och jag får fortsätta öva mig i att vara mån om mig själv, att njuta av livet som det är nu.

Pratade med A på i början av veckan. Spände mig lite före samtalet. Det kändes lite dumt att spänna sig för att prata med henne. Under dessa nästan sjutton år vi levt tillsammans har jag ju pratat med henne så gott som varje dag. Det har varit något självklart och helt naturligt.

Men jag spände mig i onödan. Vi talade som förr – åtminstone nästan som förr. Hon verkar ha det bra. Jag är glad över det. Stolt över att hon verkar kunna anpassa sig till allt det nya. Tacksam över att hon fått en familj och en skola där hon trivs.

Innan hon åkte var det en vän som om och om igen tröstade mig med att hon kommer tillbaka. Jag insåg inte riktigt då hur det skulle trösta mig. Men nu alldeles plötsligt kändes det som en tröst. Hon kommer faktiskt tillbaka. Jag har inte släppt iväg henne för evigt. Utan vi kommer att leva tillsammans igen – tills hon flyttar hemifrån. Men då får vi ju hitta nya former att umgås.

Igår beslöt jag – igen – att jag skall använda den här tiden, då jag inte har ansvar för A i vardagen, till att ta hand om mig själv. Ta ett större ansvar för att mitt eget liv och be om hjälp för de delar av mitt liv som behöver ändras, men jag inte ensam kan ändra på.

Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv också. Jag har vågat erkänna att det finns saker i mitt liv som inte är bra för mig och att jag behöver hjälp med att reda upp dem. Nu kan jag inte skylla på att jag inte har tid för det. Nu tar jag istället ansvar.

Ansvar

Det går mycket lättare att leva utan A än jag trodde. Visst kommer det vemodiga stunder då jag har ledsamt efter henne, men på det stora hela känns det helt ok. Njuter av att kunna göra vad jag vill när jag vill, utan att behöva pussla mitt liv efter hennes tidtabell för alls få se henne. Njuter också av att få sova i en riktig säng – sover annars i en ganska obekväm bäddsoffa.

Det är spännande att märka att jag söker en ny identitet. Som jag skrev åt en vän, så har jag i nästan 17 år i första hand varit MAMMA, nu måste jag bli mamma, för att någon annan är Mamma och Pappa. Den största skillnaden – och kanske det svåraste – är att överlåta ansvaret. Det är andra som bär ansvar för henne under vardagen. En del av det hon skrivit i sin blogg har väckt frågor, men jag får inte blanda mig i, utan lita på att hennes värdföräldrar tar hand om henne.

Som en annan vän sa åt mig är det här bra övning för mig, för hon skall ju faktiskt lära sig att ta ansvar för sig själv. Det är ju det som är målet med att fostra sina barn. Vi har dem bara till låns, sedan måste vi låta dem stå på egna ben.

För några dagar sedan tänkte jag att det här går hur bra som helst och undrade om det faktiskt kunde vara så här lätt. Men så kom det förstås ett lite bakslag. På söndagen bestämde jag mig för att laga en riktigt god söndagsmiddag åt mig själv. Köpte sådant jag tycker om och tillredde maten med omsorg. Men sedan just före maten var klar, slogs jag av att det inte alls kändes rätt utan A. Satt mig lite melankolisk till bords och tyckte bara att maten var smaklös. Saknade henne och kunde inte njuta.

Lyckligtvis hade jag bestämt mig för att pröva på bodycombat (självförsvar till musik, lite som en aggressiv dans) och det var helt underbart. All sorg for ut ut kroppen och jag blev helt hyped. Nästa dag åt jag söndagens rester på jobbet och de var inte alls smaklösa! Melankoli sätter sig tydligen också i smaklökarna.

På fredagen var jag på fyrverkeri-FM med några vänner. På hemvägen sent på natten var lokaltåget helt proppfullt. Jag råkade stå så att jag såg en 10-11-årig flicka som satt i sin mammas famn (jag antar att det var hennes mamma). Emellanåt sa de något åt varandra, men mest satt de båda och tittade trötta rakt ut i luften. De satt där mitt i det överfulla tåget, men ändå fanns det på något sätt bara de två. Flickan knappt märkte allt ståhej runt omkring sig.

Jag tänkte att det skulle kunna vara A och jag för några år sedan och fick lust att gå fram till mamman och uppmana henne att ta vara på den här stunden. Snart växer flickan upp och flyger iväg. Men så kom jag på att det var just det de gjorde – tog vara på stunden. Man kan inte ta mera vara på stunden än att finnas till för varandra mitt i vardagen. Nåja, vardag är det knappast, att de åker hem kl. 23.30 en fredag kväll. Men att de har en gemenskap, fast det bara är att sitta trötta på ett tåg.

Det tröstade mig. Kanske inte jag heller skulle ha kunnat ta mera vara på A:s och mina stunder. Man kan bara leva livet – tillsammans – just sådant som det är.

Det finns en rolig blogg jag följer med ”The world according to Fanny” heter den. Fanny är As bästa kompis stora syster och hon skall iväg till Skottland för att studera. Hon kommenterade våra bloggar och konstaterade att hon åtminstone får komma hem till jul och påsk, vilket A alltså inte kommer att göra.

Innan A åkte diskuterade vi faktiskt skillnaderna mellan As utbytesår och Fannys flytt. Båda far utomlands och skall vara borta länge, men det är ändå helt annorlunda. Fanny skall ut i världen för att bygga upp sitt eget självständiga liv. Hon skall hitta ett sätt att leva med sina nära och kära på långt håll i flera år och – vem vet – kanske för gott. A skall bli en familjemedlem i en ny familj. Hon skall anpassa sig till deras liv, inte skapa ett eget. Och om ett knappt år skall hon ”anpassa om sig” till sitt liv här. Det är två helt olika situationer, men saknaden är väl densamma trots allt.

Och vi är många föräldrar som saknar våra barn som blivit stora och åkt i världen. Saknar dem, samtidigt som vi är otroligt stolta över dem!

Jag har överlevt första veckan! Min chef, vars dotter var utbyteselev för några år sedan, tröstade mig med att första veckan är värst, sedan går det lättare. Så nu borde det värsta vara över. Få se om det stämmer på mig.

Måndagen var allra värst. Saknade värkte i kroppen. För att stå ut med smärtan, satt jag upp som mål att jag måste klara mig till söndagen. Inte ett helt år, bara en vecka.

Parkgymnastiken lättade lite på ångesten, men på kvällen började jag tvivla på att jag alls har en dotter. Kanske jag bara har inbillat mig alltsammans? Det var verkligen obehagligt. En vän – som har fyra ungdomar – berättade att hon någon gång på kurs el. dyl. har upplevt samma sak. Så jag höll inte på att bli tokig, vilken lättnad! Dessutom intygade hon att jag på riktigt har varit mamma i nästan sjutton år, lite mera om man räknar tiden då A ännu var i magen.

Så småningom har värken lagt sig och när jag läste i As blogg att hon trivs, kändes det riktigt bra. Och det värmde extra att hon i den skrev en kommentar direkt till mig. Efter att jag själv skrivit ett svar åt henne per e-post, kändes det som om en ny kontakt hade upprättats. Hon har inte försvunnit ut i tomma intet utan hon finns, vi kan kommunicera med varandra och jag är fortfarande hennes mamma.

Nu vet jag att jag har en dotter och det att hon skall vara borta ett år känns också nästan verkligt. Jag kommer bergsäkert att emellanåt sakna henne alldeles oerhört, men jag börjar vara övertygad om att jag kommer klara av det här.

Igår åkte A iväg. I skrivande stund är klockan 5.30 i Ontario, så jag hoppas att hon sover skönt hemma hos sin nya familj.

Veckan har gått i väntans tider. Vi har båda försökt leva så normalt som möjligt, men samtidigt har jag haft en gnolande känsla av att jag borde ta vara på den här tiden bättre. Å andra sidan har jag haft sjutton år på mig att ta vara på tiden, så det är inte mycket ogjort man kan få gjort – eller gjort ogjort – på några dagar.

Hela tiden satt det en ångest mitt i bröstkorg (låter det inte lite patetiskt, men det är sant). Jag bestämde att jag får gråta först på flygfältet och satt locket på. Till vår bådas förvåning var det ändå A som var mera hjärtbruten över avfärden än jag. Hon hade träffat vänner på fredag kväll och gråtit i ett par timmer då hon kom hem, det var bara att glömma sin egen sorg och ångest och vara den starka, trygga mamman – både då hon kommit hem på natten och nästa morgon på flygfältet. Rekommendationen att bara en person skulle följa henne till flyget förstår jag ännu bättre nu. Det skulle ha blivit helt hysteriskt om halva släkten och hennes vänkrets skulle ha varit med.

Det kändes sedan verkligen bra att ha en vän, som hämtade mig. Det var som en trygg buffert mot ensamheten. Stort tack! Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan alla mina underbara vänner och min familj!

På dagen hjälpte jag till lite när en guddotter flyttade hemifrån. Det händer mycket just nu! Och på kvällen var jag på restaurang och bio med vänner. Det var ett kombinerat födelsedagsfirande för en av mina vänner och en ”tröstefest” för mig. Vi såg filmen Mamma Mia! och det var kanske det bästa alternativet, trots att vi från början hade tänkt oss något annat. Under ’Sliding through my fingers’, omgärdad av biomörkrets och vänners trygghet, kunde jag äntligen släppa fram gråten. Hur kan en sång uttrycka precis hur det känns?
Vi hade kommit överens om att A textar då hon kommer fram, så att jag vet att allt är bra. YFU rekommenderar att den unga ringer då den kommer fram, men vi tyckte båda att det kändes bättre att hon textar, eftersom hon skulle vara framme mitt i natten och det är så här vi har gjort då hon har rest utan mig.

När textmeddelandet kom och det stod att allt är bra, men att hon hade haft problem med att komma in i landet, önskade jag att vi ändå bestämt oss för att ringa. Att i sömndrucket tillstånd läsa att ens lilla älsklingsgullegryn haft problem med immigrationen – trots att allt nu var ordnat – var helt grymt. Problemet var att hon inte hade hunnit få sitt visum innan hon reste. YFU hade försäkrat oss att det har hänt förr och att det inte är något problem och finländare får ju vistas i Kanada i tre månader utan visum, så vi hade inte varit särskilt oroliga. Vi hade bara skojat att något spänningsmoment måste hon väl också ha, som är van att resa och inte spänner sig för t.ex. hur hon skall klara av flygbytet i Frankfurt.

Någon gång får jag veta vad som har hänt och jag är säker på att YFU har skött sig på allt sätt rätt, men det tröstar inte så värst mycket när man ligger ensam och ångestfylld mitt i natten. Det som tröstade mig var att hon ju ändå är i Kanada, inte i t.ex. Kina. Och när jag äntligen hade vaknat och lugnat mig så mycket att jag faktiskt förstod att hon också hade skrivit att hon var på väg till Tim Hortons (där man får världens godaste donitsar & jag är grön av avund över att hon i ett helt år får äta av dem), åtföljt av en :P -smiley, då lättade ångesten och jag kunde somna om.

Nu vaknar A antagligen snart, till en ny dag med ett helt nytt liv. Här har mitt nya liv också börjat. Fast det inte är sant, känns det som om mitt föräldraskap är slut. Nu är det åtminstone definitivt för sent att försöka ändra på något i min uppfostran av henne. Hon är ensam ute i stora världen. Jag saknar henne. Ännu en kliché som känns sann: det river i hjärtat. Själen känns mörbultad.

Men det gör ont av något som är fint, inte av något hemskt. Det är som att föda barn – det gör jätteont, men man vet att det är något underbart som händer. Och jag är alldeles otroligt tacksam över att jag faktiskt fått (och får) vara mamma och över att jag har en alldeles underbar unge som vill och vågar åka ensam ut i världen.

Den här veckan har jag gått igenom så gott som hela känsloskalan. På måndagen önskade jag att A skulle åka genast följande dag, så jag inte skulle vara tvungen att vänta på det hemska mera.

På tisdag hade jag tankarna på annat håll och på onsdagen satt vi vid kvällsmaten helt lugnt och diskuterade hennes avfärd. Jag hade tänkt att jag skulle låna min mammas bil och köra ut henne till flygfältet. De rekommenderar att bara en person följer dem till flyget, för att det inte skall bli för emotionellt med många avsked. Men vi konstaterade tillsammans att jag aldrig i livet kommer att klara av att själv köra hem bilen, så vi beslöt att vi tar taxi dit och så åker jag – gråtande – buss hem.

Under natten slog det mig att jag blir ensam på flygfältet när hon går genom säkerhetskontrollen. Det kändes helt grymt. När jag berättade det här för en vän erbjöd hon sig genast att komma efter mig. Underbara vänner! Hur skulle jag klara mig utan er?

På torsdagen var det i tidningen ett citat från en recension av filmen Mamma Mia!, om hur inte ett öga var torrt i salongen då Donna sjöng ’Sliding through my fingers’, när hon gör sin dotter i ordning för bröllopet. Jag kom ihåg att mina ögon verkligen inte var torra när jag såg det – jag grät så blusen blev våt – och började gråta igen där vid morgonmålsbordet. Hela vägen till jobbet fick jag allt emellanåt torka ögonen…

På fredag och lördag kändes det mest bara overkligt. Idag, söndag, började A samla ihop det hon vill ha med och provpackar som bäst. Jag har varit ångestfull hela eftermiddagen och kvällen. Det trycker i bröstet – låter det inte patetiskt? – men det är just det gör. Till slut måste jag börja städa och diska för att få utlopp för ångesten. Det är faktiskt ganska snyggt här nu. J En snabb cykeltur till butiken lättade också lite på trycket.

Om två veckor far min dotter – jag kallar henne A – till Kanada på ett år. Det känns overkligt, spännande, sorgligt, ångestfullt och roligt allt i en enda röra. Egentligen försöker jag låta bli att tänka på det.

A bestämde sig för det här redan för två år sedan och i nästan två år har jag med en knappt återhållen panik tänkt: hur skall jag klara mig utan henne? Man vet ju att man bara har sina barn till låns och allt jag gjort som förälder har haft som slutgiltigt mål att hon skall få den grundtrygghet etc. hon behöver för att kunna bli en självständig – och förhoppningsvis lycklig – vuxen. Men självständigheten skulle komma sedan någon gång i framtiden, efter studenten eller motsvarande, inte redan nu då hon är knappt sjutton år. Dessutom skulle hon ju – tänkte jag – ändå studera i Hfors, Åbo eller på sin höjd Vasa. Inte fara iväg till andra sidan jordklotet.

Samtidigt har jag hela tiden varit jag glad över att hon får en positiv möjlighet att komma loss från mig. Vi har levt på tumanhand i 15 år, så hon behöver verkligen göra sig fri. Och det känns tryggt. Youth for Undertsanding (YFU) – organisationen som ordnar utbytesåret – har lång erfarenhet och ett välutvecklat stödsystem. Dessutom är YFU:s kontaktperson i Kanada god vän med en av våra släktingar och både den släktingen och andra släktingar finns utspridda på 20 min – ca 3 timmars bilavstånd från hennes nya familj. Fast hon helst inte skall ha mycket kontakt med dem, känns det bra att de finns där.

Dessutom är jag glad över att hon vill och har möjlighet att få en egen anknytning till Kanada, där jag själv har börjat mitt liv och har en del av både min identitet och mina rötter.

Hennes värdfamilj bor ute på landet och har mamma, pappa, tre ungdomar, hund, svin och ankor (och ett litet flygplan!). A får alltså uppleva något helt annat än livet på tumanhand med mamma, i en liten höghuslägenhet i en av Helsingfors förorter.

Det som river mest i mitt hjärta är att det stöd jag skall ge henne då hon skall klara av utmaningarna med ny familj, ny skola och kulturchock är att lämna henne i fred. Som mamma åt en tonåring ser jag som en av mina viktigaste uppgifter att finnas till för henne när något känns svårt. Att vara den hon kan lita på att alltid finns till hands med en axel att gråta på eller ett par öron att grubbla för – och armar att få kramar av.

Men under förberedelsedagen som YFU ordnade för oss föräldrar – som förresten var superbra, stort tack till YFU! – fick vi klart för oss hur jobbigt det kan vara då en välmenande förälder tar för aktivt kontakt. Ungdomarna har fullt upp med att anpassa sig och så ringer mamma. Det går bra under samtalet, men när luren läggs på kommer hemlängtan som en kraschlandning.

Hur skall jag klara av det? Att veta att A kämpar på med allt nytt och annorlunda och jag inte få komma med ett tröstande ord eller ett lyssnande öra. Det är helt grymt! Tårarna börjar rinna medan jag skriver… men det är så här det skall vara: som förälder måste man släppa loss.

De senaste veckorna har paniken börjat lägga sig och positiva tankar dyker allt oftare upp: det här är inte bara en möjlighet för henne, utan också för mig. Nu får jag göra sådant jag under många år tänkt att jag skall göra ”sen när A blir självständig”. Jag får på allvar fundera på vad det riktigt är jag vill med resten av mitt liv. Och hon kommer ju tillbaka. Och viktigast av allt: vi skiljs åt i kärlek, inte i vredesmod.