I övermorgon kommer A hem!

Det känns som en evighet sedan hon åkte iväg och samtidigt som om året har gått väldigt fort. Egentligen känns det mest overkligt att jag skall få hem henne igen.

Snart börjar hon väl åka iväg mot flygfältet. Kanske hon just nu sitter någonstans på kaffe med sin morfar. Det kommer att vara jobbigt för henne att lämna alla de nära och kära hon har där. Hon hade tur som fick en familj där hon har trivts och uppenbarligen har också de trivts med henne. Jag ringde henen för ett par dagar sedan och pappan i värdfamiljen svarade, han sa att de inte tänker släppa iväg henne. :-) Dessutom har hon fått många nya vänner.

När hon kommer tillbaka får hon börja lära känna sina gamla vänner på nytt. Dessutom får hon och jag vänja oss vid att bo med varandra. Jag har blivit van att ha hushållet för mig själv, komma och gå hur jag vill, ha det tyst då jag vill och ljud då jag vill. Nu är det slut på det. Hon har blivit van att bo med en stor familj där det alltid finns någon hemma om man vill ha sällskap. Nu är det slut på det.

Under den här veckan har jag emellanåt kommit ihåg allt möjligt roligt med att ha en tonåring i huset och slagits av längtan efter henne. Kanske jag nu har gett mig lov att sakna henne, då jag vet att hon snart är här igen?

Idag har jag städat och tvättat alla hennes sängkläder. Imorgon tänker jag storstäda hennes rum och köpa mat jag vet att hon tycker om, men inte har kunnat få i Kanada. Vad kan jag månne annat göra för att hennes hemkomst skall bli så positiv som möjligt?

Nu har största delen av As utbytesår gått.

Julen har varit den jobbigaste tiden att vara utan henne, precis som jag hade tänkt. Värst var julaftonsafton, då var jag alldeles uppriven – mådde fysiskt illa. Men jag klarade det.

På hösten föresatte jag mig att njuta av ett år med mindre ansvar och större frihet samt att ta hand om mig själv. Allt det har jag gjort. Det har hänt väldigt mycket, både sådant som varit roligt och fint och sådant som varit jobbigt och svårt. Under de här månaderna har jag lärt mig mycket. Jag har fått nya perspektiv på mig själv och livet. Jag tror att jag har vuxit lite som mänska.

Det är nog inte samma mamma som kommer att ta emot sin dotter i juli som den som följde henne till flyget i augusti. Lika lite som det är samma dotter som kommer tillbaka. Det skall bli spännande att mötas igen och leva tillsammans en tid tills hon flyttar ut för gott. Men innan dess har jag ännu en tid att vara ensamma mamman.