Ansvar

Det går mycket lättare att leva utan A än jag trodde. Visst kommer det vemodiga stunder då jag har ledsamt efter henne, men på det stora hela känns det helt ok. Njuter av att kunna göra vad jag vill när jag vill, utan att behöva pussla mitt liv efter hennes tidtabell för alls få se henne. Njuter också av att få sova i en riktig säng – sover annars i en ganska obekväm bäddsoffa.

Det är spännande att märka att jag söker en ny identitet. Som jag skrev åt en vän, så har jag i nästan 17 år i första hand varit MAMMA, nu måste jag bli mamma, för att någon annan är Mamma och Pappa. Den största skillnaden – och kanske det svåraste – är att överlåta ansvaret. Det är andra som bär ansvar för henne under vardagen. En del av det hon skrivit i sin blogg har väckt frågor, men jag får inte blanda mig i, utan lita på att hennes värdföräldrar tar hand om henne.

Som en annan vän sa åt mig är det här bra övning för mig, för hon skall ju faktiskt lära sig att ta ansvar för sig själv. Det är ju det som är målet med att fostra sina barn. Vi har dem bara till låns, sedan måste vi låta dem stå på egna ben.

För några dagar sedan tänkte jag att det här går hur bra som helst och undrade om det faktiskt kunde vara så här lätt. Men så kom det förstås ett lite bakslag. På söndagen bestämde jag mig för att laga en riktigt god söndagsmiddag åt mig själv. Köpte sådant jag tycker om och tillredde maten med omsorg. Men sedan just före maten var klar, slogs jag av att det inte alls kändes rätt utan A. Satt mig lite melankolisk till bords och tyckte bara att maten var smaklös. Saknade henne och kunde inte njuta.

Lyckligtvis hade jag bestämt mig för att pröva på bodycombat (självförsvar till musik, lite som en aggressiv dans) och det var helt underbart. All sorg for ut ut kroppen och jag blev helt hyped. Nästa dag åt jag söndagens rester på jobbet och de var inte alls smaklösa! Melankoli sätter sig tydligen också i smaklökarna.

På fredagen var jag på fyrverkeri-FM med några vänner. På hemvägen sent på natten var lokaltåget helt proppfullt. Jag råkade stå så att jag såg en 10-11-årig flicka som satt i sin mammas famn (jag antar att det var hennes mamma). Emellanåt sa de något åt varandra, men mest satt de båda och tittade trötta rakt ut i luften. De satt där mitt i det överfulla tåget, men ändå fanns det på något sätt bara de två. Flickan knappt märkte allt ståhej runt omkring sig.

Jag tänkte att det skulle kunna vara A och jag för några år sedan och fick lust att gå fram till mamman och uppmana henne att ta vara på den här stunden. Snart växer flickan upp och flyger iväg. Men så kom jag på att det var just det de gjorde – tog vara på stunden. Man kan inte ta mera vara på stunden än att finnas till för varandra mitt i vardagen. Nåja, vardag är det knappast, att de åker hem kl. 23.30 en fredag kväll. Men att de har en gemenskap, fast det bara är att sitta trötta på ett tåg.

Det tröstade mig. Kanske inte jag heller skulle ha kunnat ta mera vara på A:s och mina stunder. Man kan bara leva livet – tillsammans – just sådant som det är.

Det finns en rolig blogg jag följer med ”The world according to Fanny” heter den. Fanny är As bästa kompis stora syster och hon skall iväg till Skottland för att studera. Hon kommenterade våra bloggar och konstaterade att hon åtminstone får komma hem till jul och påsk, vilket A alltså inte kommer att göra.

Innan A åkte diskuterade vi faktiskt skillnaderna mellan As utbytesår och Fannys flytt. Båda far utomlands och skall vara borta länge, men det är ändå helt annorlunda. Fanny skall ut i världen för att bygga upp sitt eget självständiga liv. Hon skall hitta ett sätt att leva med sina nära och kära på långt håll i flera år och – vem vet – kanske för gott. A skall bli en familjemedlem i en ny familj. Hon skall anpassa sig till deras liv, inte skapa ett eget. Och om ett knappt år skall hon ”anpassa om sig” till sitt liv här. Det är två helt olika situationer, men saknaden är väl densamma trots allt.

Och vi är många föräldrar som saknar våra barn som blivit stora och åkt i världen. Saknar dem, samtidigt som vi är otroligt stolta över dem!

Jag har överlevt första veckan! Min chef, vars dotter var utbyteselev för några år sedan, tröstade mig med att första veckan är värst, sedan går det lättare. Så nu borde det värsta vara över. Få se om det stämmer på mig.

Måndagen var allra värst. Saknade värkte i kroppen. För att stå ut med smärtan, satt jag upp som mål att jag måste klara mig till söndagen. Inte ett helt år, bara en vecka.

Parkgymnastiken lättade lite på ångesten, men på kvällen började jag tvivla på att jag alls har en dotter. Kanske jag bara har inbillat mig alltsammans? Det var verkligen obehagligt. En vän – som har fyra ungdomar – berättade att hon någon gång på kurs el. dyl. har upplevt samma sak. Så jag höll inte på att bli tokig, vilken lättnad! Dessutom intygade hon att jag på riktigt har varit mamma i nästan sjutton år, lite mera om man räknar tiden då A ännu var i magen.

Så småningom har värken lagt sig och när jag läste i As blogg att hon trivs, kändes det riktigt bra. Och det värmde extra att hon i den skrev en kommentar direkt till mig. Efter att jag själv skrivit ett svar åt henne per e-post, kändes det som om en ny kontakt hade upprättats. Hon har inte försvunnit ut i tomma intet utan hon finns, vi kan kommunicera med varandra och jag är fortfarande hennes mamma.

Nu vet jag att jag har en dotter och det att hon skall vara borta ett år känns också nästan verkligt. Jag kommer bergsäkert att emellanåt sakna henne alldeles oerhört, men jag börjar vara övertygad om att jag kommer klara av det här.