Ansvar

Det går mycket lättare att leva utan A än jag trodde. Visst kommer det vemodiga stunder då jag har ledsamt efter henne, men på det stora hela känns det helt ok. Njuter av att kunna göra vad jag vill när jag vill, utan att behöva pussla mitt liv efter hennes tidtabell för alls få se henne. Njuter också av att få sova i en riktig säng – sover annars i en ganska obekväm bäddsoffa.

Det är spännande att märka att jag söker en ny identitet. Som jag skrev åt en vän, så har jag i nästan 17 år i första hand varit MAMMA, nu måste jag bli mamma, för att någon annan är Mamma och Pappa. Den största skillnaden – och kanske det svåraste – är att överlåta ansvaret. Det är andra som bär ansvar för henne under vardagen. En del av det hon skrivit i sin blogg har väckt frågor, men jag får inte blanda mig i, utan lita på att hennes värdföräldrar tar hand om henne.

Som en annan vän sa åt mig är det här bra övning för mig, för hon skall ju faktiskt lära sig att ta ansvar för sig själv. Det är ju det som är målet med att fostra sina barn. Vi har dem bara till låns, sedan måste vi låta dem stå på egna ben.