Jag har överlevt första veckan! Min chef, vars dotter var utbyteselev för några år sedan, tröstade mig med att första veckan är värst, sedan går det lättare. Så nu borde det värsta vara över. Få se om det stämmer på mig.

Måndagen var allra värst. Saknade värkte i kroppen. För att stå ut med smärtan, satt jag upp som mål att jag måste klara mig till söndagen. Inte ett helt år, bara en vecka.

Parkgymnastiken lättade lite på ångesten, men på kvällen började jag tvivla på att jag alls har en dotter. Kanske jag bara har inbillat mig alltsammans? Det var verkligen obehagligt. En vän – som har fyra ungdomar – berättade att hon någon gång på kurs el. dyl. har upplevt samma sak. Så jag höll inte på att bli tokig, vilken lättnad! Dessutom intygade hon att jag på riktigt har varit mamma i nästan sjutton år, lite mera om man räknar tiden då A ännu var i magen.

Så småningom har värken lagt sig och när jag läste i As blogg att hon trivs, kändes det riktigt bra. Och det värmde extra att hon i den skrev en kommentar direkt till mig. Efter att jag själv skrivit ett svar åt henne per e-post, kändes det som om en ny kontakt hade upprättats. Hon har inte försvunnit ut i tomma intet utan hon finns, vi kan kommunicera med varandra och jag är fortfarande hennes mamma.

Nu vet jag att jag har en dotter och det att hon skall vara borta ett år känns också nästan verkligt. Jag kommer bergsäkert att emellanåt sakna henne alldeles oerhört, men jag börjar vara övertygad om att jag kommer klara av det här.