Igår åkte A iväg. I skrivande stund är klockan 5.30 i Ontario, så jag hoppas att hon sover skönt hemma hos sin nya familj.

Veckan har gått i väntans tider. Vi har båda försökt leva så normalt som möjligt, men samtidigt har jag haft en gnolande känsla av att jag borde ta vara på den här tiden bättre. Å andra sidan har jag haft sjutton år på mig att ta vara på tiden, så det är inte mycket ogjort man kan få gjort – eller gjort ogjort – på några dagar.

Hela tiden satt det en ångest mitt i bröstkorg (låter det inte lite patetiskt, men det är sant). Jag bestämde att jag får gråta först på flygfältet och satt locket på. Till vår bådas förvåning var det ändå A som var mera hjärtbruten över avfärden än jag. Hon hade träffat vänner på fredag kväll och gråtit i ett par timmer då hon kom hem, det var bara att glömma sin egen sorg och ångest och vara den starka, trygga mamman – både då hon kommit hem på natten och nästa morgon på flygfältet. Rekommendationen att bara en person skulle följa henne till flyget förstår jag ännu bättre nu. Det skulle ha blivit helt hysteriskt om halva släkten och hennes vänkrets skulle ha varit med.

Det kändes sedan verkligen bra att ha en vän, som hämtade mig. Det var som en trygg buffert mot ensamheten. Stort tack! Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan alla mina underbara vänner och min familj!

På dagen hjälpte jag till lite när en guddotter flyttade hemifrån. Det händer mycket just nu! Och på kvällen var jag på restaurang och bio med vänner. Det var ett kombinerat födelsedagsfirande för en av mina vänner och en ”tröstefest” för mig. Vi såg filmen Mamma Mia! och det var kanske det bästa alternativet, trots att vi från början hade tänkt oss något annat. Under ’Sliding through my fingers’, omgärdad av biomörkrets och vänners trygghet, kunde jag äntligen släppa fram gråten. Hur kan en sång uttrycka precis hur det känns?
Vi hade kommit överens om att A textar då hon kommer fram, så att jag vet att allt är bra. YFU rekommenderar att den unga ringer då den kommer fram, men vi tyckte båda att det kändes bättre att hon textar, eftersom hon skulle vara framme mitt i natten och det är så här vi har gjort då hon har rest utan mig.

När textmeddelandet kom och det stod att allt är bra, men att hon hade haft problem med att komma in i landet, önskade jag att vi ändå bestämt oss för att ringa. Att i sömndrucket tillstånd läsa att ens lilla älsklingsgullegryn haft problem med immigrationen – trots att allt nu var ordnat – var helt grymt. Problemet var att hon inte hade hunnit få sitt visum innan hon reste. YFU hade försäkrat oss att det har hänt förr och att det inte är något problem och finländare får ju vistas i Kanada i tre månader utan visum, så vi hade inte varit särskilt oroliga. Vi hade bara skojat att något spänningsmoment måste hon väl också ha, som är van att resa och inte spänner sig för t.ex. hur hon skall klara av flygbytet i Frankfurt.

Någon gång får jag veta vad som har hänt och jag är säker på att YFU har skött sig på allt sätt rätt, men det tröstar inte så värst mycket när man ligger ensam och ångestfylld mitt i natten. Det som tröstade mig var att hon ju ändå är i Kanada, inte i t.ex. Kina. Och när jag äntligen hade vaknat och lugnat mig så mycket att jag faktiskt förstod att hon också hade skrivit att hon var på väg till Tim Hortons (där man får världens godaste donitsar & jag är grön av avund över att hon i ett helt år får äta av dem), åtföljt av en :P -smiley, då lättade ångesten och jag kunde somna om.

Nu vaknar A antagligen snart, till en ny dag med ett helt nytt liv. Här har mitt nya liv också börjat. Fast det inte är sant, känns det som om mitt föräldraskap är slut. Nu är det åtminstone definitivt för sent att försöka ändra på något i min uppfostran av henne. Hon är ensam ute i stora världen. Jag saknar henne. Ännu en kliché som känns sann: det river i hjärtat. Själen känns mörbultad.

Men det gör ont av något som är fint, inte av något hemskt. Det är som att föda barn – det gör jätteont, men man vet att det är något underbart som händer. Och jag är alldeles otroligt tacksam över att jag faktiskt fått (och får) vara mamma och över att jag har en alldeles underbar unge som vill och vågar åka ensam ut i världen.