Om två veckor far min dotter – jag kallar henne A – till Kanada på ett år. Det känns overkligt, spännande, sorgligt, ångestfullt och roligt allt i en enda röra. Egentligen försöker jag låta bli att tänka på det.

A bestämde sig för det här redan för två år sedan och i nästan två år har jag med en knappt återhållen panik tänkt: hur skall jag klara mig utan henne? Man vet ju att man bara har sina barn till låns och allt jag gjort som förälder har haft som slutgiltigt mål att hon skall få den grundtrygghet etc. hon behöver för att kunna bli en självständig – och förhoppningsvis lycklig – vuxen. Men självständigheten skulle komma sedan någon gång i framtiden, efter studenten eller motsvarande, inte redan nu då hon är knappt sjutton år. Dessutom skulle hon ju – tänkte jag – ändå studera i Hfors, Åbo eller på sin höjd Vasa. Inte fara iväg till andra sidan jordklotet.

Samtidigt har jag hela tiden varit jag glad över att hon får en positiv möjlighet att komma loss från mig. Vi har levt på tumanhand i 15 år, så hon behöver verkligen göra sig fri. Och det känns tryggt. Youth for Undertsanding (YFU) – organisationen som ordnar utbytesåret – har lång erfarenhet och ett välutvecklat stödsystem. Dessutom är YFU:s kontaktperson i Kanada god vän med en av våra släktingar och både den släktingen och andra släktingar finns utspridda på 20 min – ca 3 timmars bilavstånd från hennes nya familj. Fast hon helst inte skall ha mycket kontakt med dem, känns det bra att de finns där.

Dessutom är jag glad över att hon vill och har möjlighet att få en egen anknytning till Kanada, där jag själv har börjat mitt liv och har en del av både min identitet och mina rötter.

Hennes värdfamilj bor ute på landet och har mamma, pappa, tre ungdomar, hund, svin och ankor (och ett litet flygplan!). A får alltså uppleva något helt annat än livet på tumanhand med mamma, i en liten höghuslägenhet i en av Helsingfors förorter.

Det som river mest i mitt hjärta är att det stöd jag skall ge henne då hon skall klara av utmaningarna med ny familj, ny skola och kulturchock är att lämna henne i fred. Som mamma åt en tonåring ser jag som en av mina viktigaste uppgifter att finnas till för henne när något känns svårt. Att vara den hon kan lita på att alltid finns till hands med en axel att gråta på eller ett par öron att grubbla för – och armar att få kramar av.

Men under förberedelsedagen som YFU ordnade för oss föräldrar – som förresten var superbra, stort tack till YFU! – fick vi klart för oss hur jobbigt det kan vara då en välmenande förälder tar för aktivt kontakt. Ungdomarna har fullt upp med att anpassa sig och så ringer mamma. Det går bra under samtalet, men när luren läggs på kommer hemlängtan som en kraschlandning.

Hur skall jag klara av det? Att veta att A kämpar på med allt nytt och annorlunda och jag inte få komma med ett tröstande ord eller ett lyssnande öra. Det är helt grymt! Tårarna börjar rinna medan jag skriver… men det är så här det skall vara: som förälder måste man släppa loss.

De senaste veckorna har paniken börjat lägga sig och positiva tankar dyker allt oftare upp: det här är inte bara en möjlighet för henne, utan också för mig. Nu får jag göra sådant jag under många år tänkt att jag skall göra ”sen när A blir självständig”. Jag får på allvar fundera på vad det riktigt är jag vill med resten av mitt liv. Och hon kommer ju tillbaka. Och viktigast av allt: vi skiljs åt i kärlek, inte i vredesmod.