Den här veckan har jag gått igenom så gott som hela känsloskalan. På måndagen önskade jag att A skulle åka genast följande dag, så jag inte skulle vara tvungen att vänta på det hemska mera.

På tisdag hade jag tankarna på annat håll och på onsdagen satt vi vid kvällsmaten helt lugnt och diskuterade hennes avfärd. Jag hade tänkt att jag skulle låna min mammas bil och köra ut henne till flygfältet. De rekommenderar att bara en person följer dem till flyget, för att det inte skall bli för emotionellt med många avsked. Men vi konstaterade tillsammans att jag aldrig i livet kommer att klara av att själv köra hem bilen, så vi beslöt att vi tar taxi dit och så åker jag – gråtande – buss hem.

Under natten slog det mig att jag blir ensam på flygfältet när hon går genom säkerhetskontrollen. Det kändes helt grymt. När jag berättade det här för en vän erbjöd hon sig genast att komma efter mig. Underbara vänner! Hur skulle jag klara mig utan er?

På torsdagen var det i tidningen ett citat från en recension av filmen Mamma Mia!, om hur inte ett öga var torrt i salongen då Donna sjöng ’Sliding through my fingers’, när hon gör sin dotter i ordning för bröllopet. Jag kom ihåg att mina ögon verkligen inte var torra när jag såg det – jag grät så blusen blev våt – och började gråta igen där vid morgonmålsbordet. Hela vägen till jobbet fick jag allt emellanåt torka ögonen…

På fredag och lördag kändes det mest bara overkligt. Idag, söndag, började A samla ihop det hon vill ha med och provpackar som bäst. Jag har varit ångestfull hela eftermiddagen och kvällen. Det trycker i bröstet – låter det inte patetiskt? – men det är just det gör. Till slut måste jag börja städa och diska för att få utlopp för ångesten. Det är faktiskt ganska snyggt här nu. J En snabb cykeltur till butiken lättade också lite på trycket.