perjantai 3. heinäkuuta 2009

I övermorgon kommer A hem!

Det känns som en evighet sedan hon åkte iväg och samtidigt som om året har gått väldigt fort. Egentligen känns det mest overkligt att jag skall få hem henne igen.

Snart börjar hon väl åka iväg mot flygfältet. Kanske hon just nu sitter någonstans på kaffe med sin morfar. Det kommer att vara jobbigt för henne att lämna alla de nära och kära hon har där. Hon hade tur som fick en familj där hon har trivts och uppenbarligen har också de trivts med henne. Jag ringde henen för ett par dagar sedan och pappan i värdfamiljen svarade, han sa att de inte tänker släppa iväg henne. :-) Dessutom har hon fått många nya vänner.

När hon kommer tillbaka får hon börja lära känna sina gamla vänner på nytt. Dessutom får hon och jag vänja oss vid att bo med varandra. Jag har blivit van att ha hushållet för mig själv, komma och gå hur jag vill, ha det tyst då jag vill och ljud då jag vill. Nu är det slut på det. Hon har blivit van att bo med en stor familj där det alltid finns någon hemma om man vill ha sällskap. Nu är det slut på det.

Under den här veckan har jag emellanåt kommit ihåg allt möjligt roligt med att ha en tonåring i huset och slagits av längtan efter henne. Kanske jag nu har gett mig lov att sakna henne, då jag vet att hon snart är här igen?

Idag har jag städat och tvättat alla hennes sängkläder. Imorgon tänker jag storstäda hennes rum och köpa mat jag vet att hon tycker om, men inte har kunnat få i Kanada. Vad kan jag månne annat göra för att hennes hemkomst skall bli så positiv som möjligt?

maanantai 13. huhtikuuta 2009

Nu har största delen av As utbytesår gått.

Julen har varit den jobbigaste tiden att vara utan henne, precis som jag hade tänkt. Värst var julaftonsafton, då var jag alldeles uppriven – mådde fysiskt illa. Men jag klarade det.

På hösten föresatte jag mig att njuta av ett år med mindre ansvar och större frihet samt att ta hand om mig själv. Allt det har jag gjort. Det har hänt väldigt mycket, både sådant som varit roligt och fint och sådant som varit jobbigt och svårt. Under de här månaderna har jag lärt mig mycket. Jag har fått nya perspektiv på mig själv och livet. Jag tror att jag har vuxit lite som mänska.

Det är nog inte samma mamma som kommer att ta emot sin dotter i juli som den som följde henne till flyget i augusti. Lika lite som det är samma dotter som kommer tillbaka. Det skall bli spännande att mötas igen och leva tillsammans en tid tills hon flyttar ut för gott. Men innan dess har jag ännu en tid att vara ensamma mamman.

torstai 4. joulukuuta 2008

På veckoslutet pyntade jag för advent. Det kändes lite tråkigt att göra det ensam. När jag ställde fram As ängel på adventsljusstaken och skulle börja laga pepparkaksdegen fällde jag några tårar av saknad. Men följande dag kom en vän och bakade pepparkakorna tillsammans med mig.

Just så här är det när man kommer in i en ny livssituation, man får skapa sig nya traditioner. Man får avgöra vilka gamla traditioner man vill hålla kvar och vad man vill göra på annat sätt. Jag ville t.ex. ställa fram As ängel på adventsljusstaken, men baka pepparkakorna med en vän.

Jag insåg att jag har fått en unik möjlighet att öva mig i att skapa nya traditioner inför den dag då A slutgiltigt flyttar hemifrån. Om hon bor tillräckligt nära kan vi ju självklart hålla kvar något av det gemensamma, men också det blir säkert lite annorlunda.

Och kanske hon hämtar med sig nya (jul)traditioner från sin familj i Kanada. Det skulle vara roligt!

tiistai 28. lokakuuta 2008

Idag var jag på föräldramöte för oss som skickat ut våra ungdomar via YFU. Det var roligt att prata med andra föräldrar i samma situation och höra hur de har haft det. Dessutom var det många unga som själva varit utbyteselever på plats. De berättade om hur de upplevt sina år och svarade på frågor. Vi hade också möjlighet att diskutera fritt med dem och jag pratade ganska länge med en som för fem år sedan varit utbyteselev i Kanada.

Jag åkte hem glad i hågen. A verkar fortfarande trivas, hon verkar ha en bra familj och ha fått vänner. Jag har varit en ”duktig” mamma som inte tar för mycket kontakt och låter henne frigöra sig och bli självständig. På sistone har jag njutit av att själv ha mera frihet, men alldeles särskilt av att det finns två andra vuxna som bär ansvar för henne. I många år har jag burit ansvaret ensam, nu har jag ett ”friår” med andra vuxna som tar ansvar för hennes vardag.

Nästan varje dag försöker jag unna mig något trevligt som en lugn stund med en bra bok, en promenad med en god vän eller ett vackert dukat bord. Ofta kan det vara ganska små saker t.ex. bara att stanna upp några sekunder på väg till jobbet och beundra rosorna som ännu blommar. På något sätt känns det som jag övar mig i att vara mån om mig själv, att ställa mig själv i centrum.

Jag kom alltså hem från föräldramötet glad och nöjd. Men plötslig slog saknaden mig. Min älsklingsgullegumma är där långt borta ute i världen. Saknaden har väl funnits på lut och kom upp till ytan av föräldramötet. Mest av allt saknar jag hennes leende ansikte, hennes glada röst och hennes flöjtspel. Jag orkar inte alls mera vara den duktiga mamman. Nu skulle det vara skönt att ha famn att krypa upp i och få vara liten och sårbar.

Men hon kommer hem igen och jag får fortsätta öva mig i att vara mån om mig själv, att njuta av livet som det är nu.

sunnuntai 5. lokakuuta 2008

Pratade med A på i början av veckan. Spände mig lite före samtalet. Det kändes lite dumt att spänna sig för att prata med henne. Under dessa nästan sjutton år vi levt tillsammans har jag ju pratat med henne så gott som varje dag. Det har varit något självklart och helt naturligt.

Men jag spände mig i onödan. Vi talade som förr – åtminstone nästan som förr. Hon verkar ha det bra. Jag är glad över det. Stolt över att hon verkar kunna anpassa sig till allt det nya. Tacksam över att hon fått en familj och en skola där hon trivs.

Innan hon åkte var det en vän som om och om igen tröstade mig med att hon kommer tillbaka. Jag insåg inte riktigt då hur det skulle trösta mig. Men nu alldeles plötsligt kändes det som en tröst. Hon kommer faktiskt tillbaka. Jag har inte släppt iväg henne för evigt. Utan vi kommer att leva tillsammans igen – tills hon flyttar hemifrån. Men då får vi ju hitta nya former att umgås.

Igår beslöt jag – igen – att jag skall använda den här tiden, då jag inte har ansvar för A i vardagen, till att ta hand om mig själv. Ta ett större ansvar för att mitt eget liv och be om hjälp för de delar av mitt liv som behöver ändras, men jag inte ensam kan ändra på.

Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv också. Jag har vågat erkänna att det finns saker i mitt liv som inte är bra för mig och att jag behöver hjälp med att reda upp dem. Nu kan jag inte skylla på att jag inte har tid för det. Nu tar jag istället ansvar.

sunnuntai 21. syyskuuta 2008

Ansvar

Det går mycket lättare att leva utan A än jag trodde. Visst kommer det vemodiga stunder då jag har ledsamt efter henne, men på det stora hela känns det helt ok. Njuter av att kunna göra vad jag vill när jag vill, utan att behöva pussla mitt liv efter hennes tidtabell för alls få se henne. Njuter också av att få sova i en riktig säng – sover annars i en ganska obekväm bäddsoffa.

Det är spännande att märka att jag söker en ny identitet. Som jag skrev åt en vän, så har jag i nästan 17 år i första hand varit MAMMA, nu måste jag bli mamma, för att någon annan är Mamma och Pappa. Den största skillnaden – och kanske det svåraste – är att överlåta ansvaret. Det är andra som bär ansvar för henne under vardagen. En del av det hon skrivit i sin blogg har väckt frågor, men jag får inte blanda mig i, utan lita på att hennes värdföräldrar tar hand om henne.

Som en annan vän sa åt mig är det här bra övning för mig, för hon skall ju faktiskt lära sig att ta ansvar för sig själv. Det är ju det som är målet med att fostra sina barn. Vi har dem bara till låns, sedan måste vi låta dem stå på egna ben.

tiistai 9. syyskuuta 2008

För några dagar sedan tänkte jag att det här går hur bra som helst och undrade om det faktiskt kunde vara så här lätt. Men så kom det förstås ett lite bakslag. På söndagen bestämde jag mig för att laga en riktigt god söndagsmiddag åt mig själv. Köpte sådant jag tycker om och tillredde maten med omsorg. Men sedan just före maten var klar, slogs jag av att det inte alls kändes rätt utan A. Satt mig lite melankolisk till bords och tyckte bara att maten var smaklös. Saknade henne och kunde inte njuta.

Lyckligtvis hade jag bestämt mig för att pröva på bodycombat (självförsvar till musik, lite som en aggressiv dans) och det var helt underbart. All sorg for ut ut kroppen och jag blev helt hyped. Nästa dag åt jag söndagens rester på jobbet och de var inte alls smaklösa! Melankoli sätter sig tydligen också i smaklökarna.

På fredagen var jag på fyrverkeri-FM med några vänner. På hemvägen sent på natten var lokaltåget helt proppfullt. Jag råkade stå så att jag såg en 10-11-årig flicka som satt i sin mammas famn (jag antar att det var hennes mamma). Emellanåt sa de något åt varandra, men mest satt de båda och tittade trötta rakt ut i luften. De satt där mitt i det överfulla tåget, men ändå fanns det på något sätt bara de två. Flickan knappt märkte allt ståhej runt omkring sig.

Jag tänkte att det skulle kunna vara A och jag för några år sedan och fick lust att gå fram till mamman och uppmana henne att ta vara på den här stunden. Snart växer flickan upp och flyger iväg. Men så kom jag på att det var just det de gjorde – tog vara på stunden. Man kan inte ta mera vara på stunden än att finnas till för varandra mitt i vardagen. Nåja, vardag är det knappast, att de åker hem kl. 23.30 en fredag kväll. Men att de har en gemenskap, fast det bara är att sitta trötta på ett tåg.

Det tröstade mig. Kanske inte jag heller skulle ha kunnat ta mera vara på A:s och mina stunder. Man kan bara leva livet – tillsammans – just sådant som det är.

Det finns en rolig blogg jag följer med ”The world according to Fanny” heter den. Fanny är As bästa kompis stora syster och hon skall iväg till Skottland för att studera. Hon kommenterade våra bloggar och konstaterade att hon åtminstone får komma hem till jul och påsk, vilket A alltså inte kommer att göra.

Innan A åkte diskuterade vi faktiskt skillnaderna mellan As utbytesår och Fannys flytt. Båda far utomlands och skall vara borta länge, men det är ändå helt annorlunda. Fanny skall ut i världen för att bygga upp sitt eget självständiga liv. Hon skall hitta ett sätt att leva med sina nära och kära på långt håll i flera år och vem vet – kanske för gott. A skall bli en familjemedlem i en ny familj. Hon skall anpassa sig till deras liv, inte skapa ett eget. Och om ett knappt år skall hon ”anpassa om sig” till sitt liv här. Det är två helt olika situationer, men saknaden är väl densamma trots allt.

Och vi är många föräldrar som saknar våra barn som blivit stora och åkt i världen. Saknar dem, samtidigt som vi är otroligt stolta över dem!