Jag har överlevt första veckan! Min chef, vars dotter var utbyteselev för några år sedan, tröstade mig med att första veckan är värst, sedan går det lättare. Så nu borde det värsta vara över. Få se om det stämmer på mig.

Måndagen var allra värst. Saknade värkte i kroppen. För att stå ut med smärtan, satt jag upp som mål att jag måste klara mig till söndagen. Inte ett helt år, bara en vecka.

Parkgymnastiken lättade lite på ångesten, men på kvällen började jag tvivla på att jag alls har en dotter. Kanske jag bara har inbillat mig alltsammans? Det var verkligen obehagligt. En vän – som har fyra ungdomar – berättade att hon någon gång på kurs el. dyl. har upplevt samma sak. Så jag höll inte på att bli tokig, vilken lättnad! Dessutom intygade hon att jag på riktigt har varit mamma i nästan sjutton år, lite mera om man räknar tiden då A ännu var i magen.

Så småningom har värken lagt sig och när jag läste i As blogg att hon trivs, kändes det riktigt bra. Och det värmde extra att hon i den skrev en kommentar direkt till mig. Efter att jag själv skrivit ett svar åt henne per e-post, kändes det som om en ny kontakt hade upprättats. Hon har inte försvunnit ut i tomma intet utan hon finns, vi kan kommunicera med varandra och jag är fortfarande hennes mamma.

Nu vet jag att jag har en dotter och det att hon skall vara borta ett år känns också nästan verkligt. Jag kommer bergsäkert att emellanåt sakna henne alldeles oerhört, men jag börjar vara övertygad om att jag kommer klara av det här.

Igår åkte A iväg. I skrivande stund är klockan 5.30 i Ontario, så jag hoppas att hon sover skönt hemma hos sin nya familj.

Veckan har gått i väntans tider. Vi har båda försökt leva så normalt som möjligt, men samtidigt har jag haft en gnolande känsla av att jag borde ta vara på den här tiden bättre. Å andra sidan har jag haft sjutton år på mig att ta vara på tiden, så det är inte mycket ogjort man kan få gjort – eller gjort ogjort – på några dagar.

Hela tiden satt det en ångest mitt i bröstkorg (låter det inte lite patetiskt, men det är sant). Jag bestämde att jag får gråta först på flygfältet och satt locket på. Till vår bådas förvåning var det ändå A som var mera hjärtbruten över avfärden än jag. Hon hade träffat vänner på fredag kväll och gråtit i ett par timmer då hon kom hem, det var bara att glömma sin egen sorg och ångest och vara den starka, trygga mamman – både då hon kommit hem på natten och nästa morgon på flygfältet. Rekommendationen att bara en person skulle följa henne till flyget förstår jag ännu bättre nu. Det skulle ha blivit helt hysteriskt om halva släkten och hennes vänkrets skulle ha varit med.

Det kändes sedan verkligen bra att ha en vän, som hämtade mig. Det var som en trygg buffert mot ensamheten. Stort tack! Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan alla mina underbara vänner och min familj!

På dagen hjälpte jag till lite när en guddotter flyttade hemifrån. Det händer mycket just nu! Och på kvällen var jag på restaurang och bio med vänner. Det var ett kombinerat födelsedagsfirande för en av mina vänner och en ”tröstefest” för mig. Vi såg filmen Mamma Mia! och det var kanske det bästa alternativet, trots att vi från början hade tänkt oss något annat. Under ’Sliding through my fingers’, omgärdad av biomörkrets och vänners trygghet, kunde jag äntligen släppa fram gråten. Hur kan en sång uttrycka precis hur det känns?
Vi hade kommit överens om att A textar då hon kommer fram, så att jag vet att allt är bra. YFU rekommenderar att den unga ringer då den kommer fram, men vi tyckte båda att det kändes bättre att hon textar, eftersom hon skulle vara framme mitt i natten och det är så här vi har gjort då hon har rest utan mig.

När textmeddelandet kom och det stod att allt är bra, men att hon hade haft problem med att komma in i landet, önskade jag att vi ändå bestämt oss för att ringa. Att i sömndrucket tillstånd läsa att ens lilla älsklingsgullegryn haft problem med immigrationen – trots att allt nu var ordnat – var helt grymt. Problemet var att hon inte hade hunnit få sitt visum innan hon reste. YFU hade försäkrat oss att det har hänt förr och att det inte är något problem och finländare får ju vistas i Kanada i tre månader utan visum, så vi hade inte varit särskilt oroliga. Vi hade bara skojat att något spänningsmoment måste hon väl också ha, som är van att resa och inte spänner sig för t.ex. hur hon skall klara av flygbytet i Frankfurt.

Någon gång får jag veta vad som har hänt och jag är säker på att YFU har skött sig på allt sätt rätt, men det tröstar inte så värst mycket när man ligger ensam och ångestfylld mitt i natten. Det som tröstade mig var att hon ju ändå är i Kanada, inte i t.ex. Kina. Och när jag äntligen hade vaknat och lugnat mig så mycket att jag faktiskt förstod att hon också hade skrivit att hon var på väg till Tim Hortons (där man får världens godaste donitsar & jag är grön av avund över att hon i ett helt år får äta av dem), åtföljt av en :P -smiley, då lättade ångesten och jag kunde somna om.

Nu vaknar A antagligen snart, till en ny dag med ett helt nytt liv. Här har mitt nya liv också börjat. Fast det inte är sant, känns det som om mitt föräldraskap är slut. Nu är det åtminstone definitivt för sent att försöka ändra på något i min uppfostran av henne. Hon är ensam ute i stora världen. Jag saknar henne. Ännu en kliché som känns sann: det river i hjärtat. Själen känns mörbultad.

Men det gör ont av något som är fint, inte av något hemskt. Det är som att föda barn – det gör jätteont, men man vet att det är något underbart som händer. Och jag är alldeles otroligt tacksam över att jag faktiskt fått (och får) vara mamma och över att jag har en alldeles underbar unge som vill och vågar åka ensam ut i världen.

Den här veckan har jag gått igenom så gott som hela känsloskalan. På måndagen önskade jag att A skulle åka genast följande dag, så jag inte skulle vara tvungen att vänta på det hemska mera.

På tisdag hade jag tankarna på annat håll och på onsdagen satt vi vid kvällsmaten helt lugnt och diskuterade hennes avfärd. Jag hade tänkt att jag skulle låna min mammas bil och köra ut henne till flygfältet. De rekommenderar att bara en person följer dem till flyget, för att det inte skall bli för emotionellt med många avsked. Men vi konstaterade tillsammans att jag aldrig i livet kommer att klara av att själv köra hem bilen, så vi beslöt att vi tar taxi dit och så åker jag – gråtande – buss hem.

Under natten slog det mig att jag blir ensam på flygfältet när hon går genom säkerhetskontrollen. Det kändes helt grymt. När jag berättade det här för en vän erbjöd hon sig genast att komma efter mig. Underbara vänner! Hur skulle jag klara mig utan er?

På torsdagen var det i tidningen ett citat från en recension av filmen Mamma Mia!, om hur inte ett öga var torrt i salongen då Donna sjöng ’Sliding through my fingers’, när hon gör sin dotter i ordning för bröllopet. Jag kom ihåg att mina ögon verkligen inte var torra när jag såg det – jag grät så blusen blev våt – och började gråta igen där vid morgonmålsbordet. Hela vägen till jobbet fick jag allt emellanåt torka ögonen…

På fredag och lördag kändes det mest bara overkligt. Idag, söndag, började A samla ihop det hon vill ha med och provpackar som bäst. Jag har varit ångestfull hela eftermiddagen och kvällen. Det trycker i bröstet – låter det inte patetiskt? – men det är just det gör. Till slut måste jag börja städa och diska för att få utlopp för ångesten. Det är faktiskt ganska snyggt här nu. J En snabb cykeltur till butiken lättade också lite på trycket.

Om två veckor far min dotter – jag kallar henne A – till Kanada på ett år. Det känns overkligt, spännande, sorgligt, ångestfullt och roligt allt i en enda röra. Egentligen försöker jag låta bli att tänka på det.

A bestämde sig för det här redan för två år sedan och i nästan två år har jag med en knappt återhållen panik tänkt: hur skall jag klara mig utan henne? Man vet ju att man bara har sina barn till låns och allt jag gjort som förälder har haft som slutgiltigt mål att hon skall få den grundtrygghet etc. hon behöver för att kunna bli en självständig – och förhoppningsvis lycklig – vuxen. Men självständigheten skulle komma sedan någon gång i framtiden, efter studenten eller motsvarande, inte redan nu då hon är knappt sjutton år. Dessutom skulle hon ju – tänkte jag – ändå studera i Hfors, Åbo eller på sin höjd Vasa. Inte fara iväg till andra sidan jordklotet.

Samtidigt har jag hela tiden varit jag glad över att hon får en positiv möjlighet att komma loss från mig. Vi har levt på tumanhand i 15 år, så hon behöver verkligen göra sig fri. Och det känns tryggt. Youth for Undertsanding (YFU) – organisationen som ordnar utbytesåret – har lång erfarenhet och ett välutvecklat stödsystem. Dessutom är YFU:s kontaktperson i Kanada god vän med en av våra släktingar och både den släktingen och andra släktingar finns utspridda på 20 min – ca 3 timmars bilavstånd från hennes nya familj. Fast hon helst inte skall ha mycket kontakt med dem, känns det bra att de finns där.

Dessutom är jag glad över att hon vill och har möjlighet att få en egen anknytning till Kanada, där jag själv har börjat mitt liv och har en del av både min identitet och mina rötter.

Hennes värdfamilj bor ute på landet och har mamma, pappa, tre ungdomar, hund, svin och ankor (och ett litet flygplan!). A får alltså uppleva något helt annat än livet på tumanhand med mamma, i en liten höghuslägenhet i en av Helsingfors förorter.

Det som river mest i mitt hjärta är att det stöd jag skall ge henne då hon skall klara av utmaningarna med ny familj, ny skola och kulturchock är att lämna henne i fred. Som mamma åt en tonåring ser jag som en av mina viktigaste uppgifter att finnas till för henne när något känns svårt. Att vara den hon kan lita på att alltid finns till hands med en axel att gråta på eller ett par öron att grubbla för – och armar att få kramar av.

Men under förberedelsedagen som YFU ordnade för oss föräldrar – som förresten var superbra, stort tack till YFU! – fick vi klart för oss hur jobbigt det kan vara då en välmenande förälder tar för aktivt kontakt. Ungdomarna har fullt upp med att anpassa sig och så ringer mamma. Det går bra under samtalet, men när luren läggs på kommer hemlängtan som en kraschlandning.

Hur skall jag klara av det? Att veta att A kämpar på med allt nytt och annorlunda och jag inte få komma med ett tröstande ord eller ett lyssnande öra. Det är helt grymt! Tårarna börjar rinna medan jag skriver… men det är så här det skall vara: som förälder måste man släppa loss.

De senaste veckorna har paniken börjat lägga sig och positiva tankar dyker allt oftare upp: det här är inte bara en möjlighet för henne, utan också för mig. Nu får jag göra sådant jag under många år tänkt att jag skall göra ”sen när A blir självständig”. Jag får på allvar fundera på vad det riktigt är jag vill med resten av mitt liv. Och hon kommer ju tillbaka. Och viktigast av allt: vi skiljs åt i kärlek, inte i vredesmod.