Idag var jag på föräldramöte för oss som skickat ut våra ungdomar via YFU. Det var roligt att prata med andra föräldrar i samma situation och höra hur de har haft det. Dessutom var det många unga som själva varit utbyteselever på plats. De berättade om hur de upplevt sina år och svarade på frågor. Vi hade också möjlighet att diskutera fritt med dem och jag pratade ganska länge med en som för fem år sedan varit utbyteselev i Kanada.

Jag åkte hem glad i hågen. A verkar fortfarande trivas, hon verkar ha en bra familj och ha fått vänner. Jag har varit en ”duktig” mamma som inte tar för mycket kontakt och låter henne frigöra sig och bli självständig. På sistone har jag njutit av att själv ha mera frihet, men alldeles särskilt av att det finns två andra vuxna som bär ansvar för henne. I många år har jag burit ansvaret ensam, nu har jag ett ”friår” med andra vuxna som tar ansvar för hennes vardag.

Nästan varje dag försöker jag unna mig något trevligt som en lugn stund med en bra bok, en promenad med en god vän eller ett vackert dukat bord. Ofta kan det vara ganska små saker t.ex. bara att stanna upp några sekunder på väg till jobbet och beundra rosorna som ännu blommar. På något sätt känns det som jag övar mig i att vara mån om mig själv, att ställa mig själv i centrum.

Jag kom alltså hem från föräldramötet glad och nöjd. Men plötslig slog saknaden mig. Min älsklingsgullegumma är där långt borta ute i världen. Saknaden har väl funnits på lut och kom upp till ytan av föräldramötet. Mest av allt saknar jag hennes leende ansikte, hennes glada röst och hennes flöjtspel. Jag orkar inte alls mera vara den duktiga mamman. Nu skulle det vara skönt att ha famn att krypa upp i och få vara liten och sårbar.

Men hon kommer hem igen och jag får fortsätta öva mig i att vara mån om mig själv, att njuta av livet som det är nu.

Pratade med A på i början av veckan. Spände mig lite före samtalet. Det kändes lite dumt att spänna sig för att prata med henne. Under dessa nästan sjutton år vi levt tillsammans har jag ju pratat med henne så gott som varje dag. Det har varit något självklart och helt naturligt.

Men jag spände mig i onödan. Vi talade som förr – åtminstone nästan som förr. Hon verkar ha det bra. Jag är glad över det. Stolt över att hon verkar kunna anpassa sig till allt det nya. Tacksam över att hon fått en familj och en skola där hon trivs.

Innan hon åkte var det en vän som om och om igen tröstade mig med att hon kommer tillbaka. Jag insåg inte riktigt då hur det skulle trösta mig. Men nu alldeles plötsligt kändes det som en tröst. Hon kommer faktiskt tillbaka. Jag har inte släppt iväg henne för evigt. Utan vi kommer att leva tillsammans igen – tills hon flyttar hemifrån. Men då får vi ju hitta nya former att umgås.

Igår beslöt jag – igen – att jag skall använda den här tiden, då jag inte har ansvar för A i vardagen, till att ta hand om mig själv. Ta ett större ansvar för att mitt eget liv och be om hjälp för de delar av mitt liv som behöver ändras, men jag inte ensam kan ändra på.

Jag är faktiskt ganska stolt över mig själv också. Jag har vågat erkänna att det finns saker i mitt liv som inte är bra för mig och att jag behöver hjälp med att reda upp dem. Nu kan jag inte skylla på att jag inte har tid för det. Nu tar jag istället ansvar.